2012 är inte 1992

I kölvattnet av greklands dramatiska val har mycken dysterhet snorklat upp till ytan i debatten.
  • Har vi en bostadsbubbla i stil med 1992 som biter oss i svansen nu? 
  • Vad händer med exporten om det blir instabilitet i Europa?
  • Ska Tyskland orka eller ens vilja vara draglok?
DN påminner om att det var bostadslån och svag privatekonomi, inte svaga statsfinanser som ledde till det svenska raset på 90-talet. Underförstått: I en svensk ekonomi med höga skatter och dålig privatekonomi urholkas också  statens finanser snabbt. Den mekanismen finns såklart fortfarande i grunden. 
En annan mindre uppmärksammad likhet med 90-talet är att EU hade tillväxtproblem (redan då). Och att Tyskland stod i centrum. Det ansågs att Tyskland hade en undervärderad valuta och borde revalvera. (alltså skriva upp värdet av valutan). Bundesbank rörde som vanligt inte en min åt alla utspel från grannar och experter. Vad som hände var i stället att alla runt om Tyskland devalverade och på så sätt blev effekten som om Tyskland revalverat, såklart. Man exporterade helt enkelt över lite fransk, italiensk och svensk arbetslöshet och tillhörande kostnadsproblem in i Tyskland.
Detta är en viktig bakgrund till Tysklands agerande nu. Man är inte omedveten om att detta skedde just som Tyskland i ett stycke svalde gamla DDR – alltså en ekonomi sämre skick än Grekland idag)
Tyskland svarade med att successivt i 20 år öka sin produktivitet. Och nu är vi där igen. Tysklands dominans har gjort Euron något undervärderad för tyska förhållanden och övervärderad för Sydeuropa. 

Men det finns många viktiga skillnader mot då. Här är några.
  • Globalt: BRIC ländernas uppgång och det faktum att föertalet människor på planeten lever i tillväxtmarknader är en. Sverige är något mindre beroende av EU och övriga världen växer.
  • EU: Tyskland är mycket starkare nu än vad som var fallet 1992. Privatförmögenheten i snitt är mycket starkare – och det är äkta förmögenhet, inte att man som Sverige känner sig rik för att man är mindre skuldsatt än Grekland.
  •  Sverige: Vi hade ett mycket större problem med produktivitet 1992 än nu. Och det är viktigt. Liksom att vi faktiskt då hade fast valuta som byggde upp spänningar och nu haft en flytande som successivt justerat balansen. Och på statliga sidan har vi en budgetlag som tvingar fram en helt annan hantering av statens finanser än som var fallet inför 1992.

Politiskt är det många som pekar på fascistiska framgångar i Grekland (som Per T Ohlsson i SDS). Vad gäller fruktan för fascism och totalitära regimer så skall man för det första minnas att inga totalitära regimer i Europa någonsin kommit till makten genom fria val. Hitler fick t ex många röster, men vann aldrig makten vid valurnorna utan genom statskupp. Lägg därtill, för det andra, att EUs befolkningar i syd och öst har levande minnen som kan bench-marka demokrati mot stenhårt förtryck. Så var det inte 1931 i samma grad.
En viktig skillnad är att anpassningen nu måste komma genom att ta tag i de underliggande problemen eftersom man inte kan devalvera sig ur dem. Ett skäl till att problemen i flera länder är stora nu är just på grund av att man slapp ta tag i dem på 90-talet på samma sätt som Tyskland och bland andra Sverige blev tvungna till.
Historien visar visserligen att katastrof alltid är en möjlighet. Har ändå fortfarande svårt att tro på ett imploderat EU. Grundtipset är att Euron överlever, men hanteras med allt mer samverkan.  
I längden vore det en välgärning om vi kom ifrån systemet med relativa valutor som gömmer grundproblem för dagens väljare och sänder dem vidare till morgondagens. Därför är Euron strategiskt rätt i en värld där EU bara är en bland många utvecklade ekonomier, inte en av två.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>