Målträngsel på spåren

Svensk politik för infrastruktur bygger numera på två mål. Det ena bidrar till sysselsättning genom att bygga samman och effektivisera regionala arbetsmarknader. Det andra handlar i praktiken om att säkra långväga transporter i synnerhet godsflödena.

Båda dessa, i synnerhet det första målet, bidrar till tillväxt i samhället och därmed nationalräkenskaperna. Men i och med att det saknas kapacitet i en del regioner avseende vägnät och räls så hamnar dessa mål i konflikt med varandra. Detta kommer att bli allt mer uppenbart och börjar redan märkas i nyhetsflödet. Senast i DN här.

Den mer övergripande trafikpolitiken innehåller därtill en del andra mål. Ett spår man är inne på är att konkurrensutsätta trafiken. Det har sina fördelar även om det på intet sätt uppenbart hur tågtrafik enklast byggs som en marknad. I synnerhet inte när stora aktörer är statligt äga och staten äger spåren.

En tanke är dock att flera konkurrerande aktörer kan skapa en bättre total produkt för resenärerna. Den grundtanken har poänger. Men eftersom denna marknad är helt beroende på en statligt styrd flaskhals, nämligen rälsen, blir det en mycket märklig typ av marknad.

Risken är att staten är så förtjust i tanken på konkurrens att den missar två grundläggande omständigheter.

1) Vill man ha fler operatörer måste man också bygga mer räls och se till att den som finns fungerar. Det är man inte beredd att göra, åtminstone inte i alla storstadsregioner (typ Skåne)

2) När det blir konkurrens på spåren så står inte bara olika företag utan helt lika transportprodukter mot varandra – långväga resor som t ex Göteborg-Malmö, Stockholm-Göteborg ställs mot pendling mellan Landskrona och Malmö.

Därför kommer just nu målet med konkurrens i konflikt med målet om sysselsättning och tillväxt. Det är nämligen arbetsmarknadseffekterna som är klart viktigast i termer av tillväxt.

När kapaciteten på spår är starkt begränsad genom tillgång och kvalitet, så måste ett val göras. Politikens mål trängs om utrymmet. Och då är det ingen tvekan om att fungerande arbetsmarknader är  viktigare än långväga resor. Vill staten inte välja mellan olika politiska mål kanske den åtminstone kan välja mellan politik eller tillväxt.

/PT

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>