Inga gränskontroller, men sen då?

Dagens Industri-artikeln idag om Öresundstågen, pendling och flyktingar (länk här) har lett till många reaktioner. Tack för all uppmuntran. Samtidigt har vi utmanats till att fortsätta där artikeln slutar. Kritiken är tydlig i artikeln, men inte alternativen. Vad kan man göra i stället?

Här är ett par mer samlade  - personliga - reflektioner.

Först kan det vara på sin plats att utveckla kort varför transportörsansvar på Öresundståg och Öresundsbron generellt är en dålig idé.  Grunden beskrivs i artikeln. Tanken är kort sagt att flytta passkontroll till Danmark, idag sker den på Hyllie. Effekten är alltså i praktiken att flytta över kontrollansvaret på företaget Veolias personal som opererar tågen. Två tågvärdar, som det oftast är, skall sköta svensk myndighetsutövning på dansk mark är kort sagt den finurliga idén. Då tvingas flyktingar stanna i Danmark och tji fick ni danska regering.

För danska myndigheter kan detta beslut reverseras genom – exempelvis – att helt enkelt inte alls ingripa om folk går på tåget utan biljett och tågvärdarna begär assistans med avhysning av polis. Veolias personal får då välja mellan att köra tåget och eventuellt se hur staten ger trafikhuvudmannen en sanktion (kanske) eller att låta tåget stå kvar på perrongen.  Det senare är en praktisk omöjlighet – tågen lär försenade hamna i Sverige med stora trafikproblem som följd.

Man skulle också principiellt kunna ha synpunkter på att tåganställda skall hantera svensk asylpolitik i regeringens ställe.

Det finns uppenbara alternativ.

Måste man ha kontroller ett litet slag, så kan man lösa det utan att orsaka tåghaverier i Nordens största region. Det självklara alternativet är att använda det befintliga avtalet om dansk-svenskt polisiärt samarbete som upprättades i samband med brobygget.

Då kan svensk polis kliva på tåg när de avgår, t ex från Huvudbangården. De kan kolla pass under färd. Man kan sedan eskortera passlösa och asylsökare av tåget i stort sett var som helst där det finns en svensk perrong. Till och med i Stockholm när det gäller SJs tåg.

Detta skulle kunna fungera väl utan att spoliera tidtabeller. Svårt att förstå att detta inte blev default.

Fast då måste såklart Löfven lyfta luren och ordna grönt ljus för några detaljer. Inte precis oöverstigligt.

Gränskontroll är kort sikt  – utmaningen är lång sikt.

MEN

Gränskontroller an ändå aldrig vara annat än mycket, mycket kortsiktiga åtgärder. Det är undantag från Schengen. Och därför är det ju ingen lösning. För det är inte troligt att Syrienkrisen löses på lika kort sikt som Schegenundantagen är tänkta. Det behövs åtgärder i samma tempo som vi såg under finanskrisen.

Kontroll av pass kan för övrigt göras överallt under en utlännings vistelse i Sverige. Vill svenska myndigheter fånga upp papperslösa så kan man införa liknade kontroller exempelvis i Stockholms tunnelbana där många troligen uppehåller sig. Om det nu är syftet. Men det är nog snarast att få antalet asylsökande till just Sverige att minska som är syftet.

Två modeller; chickenrace eller förhandling

I stället kan man tänka sig något annat. Strategivalet verkar handla om två olika vägar. En väg är svartepetter/chickenrace modellen och den andra är en regelrätt förhandling med grannländer utifrån insikten att detta är ett extraordinärt läge.

Den förra handlar om att leka svartepetter om flyktingarna genom att försöka valla dem mellan länderna och samtidigt ändra Sveriges egen ”pull-factor” alltså attraktiviteten på ersättningar, tillståndens längd och villkor med mera i ett chickenrace där varje land successivt justerar efter varandra. Det är en väg som riskerar slutar med tillknäppta gränser och misstro och troligen betydligt kärvare regler än t ex Danmark har idag. Det riskerar bli en illusorisk svensk politisk suveränitet.

Den senare är att förhandla inte bara inom EU, utan direkt med grannarna om en tillfällig lösning.

Vad kan förhandling innebära?

Utgångspunkten blir i detta läge en beredskap att förhandla med andra länder om… allt.

Det innebär förmodligen att i första hand Sverige, Danmark, Norge, Tyskland enas om samma regler. Samma typer av uppehållstillstånd, samma ersättningsnivåer, samma etcetera. De måste inte och kan inte vara 100% exakt samma, men i praktiken samma. Det kommer troligen att bli regler som gäller så länge krisen pågår men såklart kan ändras  när läget ändras. Och/eller bli EU-gemensamma

Sverige kan ta detta initiativ ihop med Tyskland. En modell är att länderna skapar gemensamma neutrala zoner, som diskuterats i Tyskland. Dessa kan fungera om de är gemensamma. Modellen är de flyktingläger som idag är grunden för den organiserade delen av flyktinghanteringen i världen. Jag vet att detta är lite kontroversiellt, men noterar också att sådant kan ändras snabbt när kriser blir påträngande. Det är trots allt denna typ av lösning som EU rimligen landar i vid yttre gräns, så småningom.

Alla vet att själva roten till problemet på kort sikt är i huvudsak tre. För det första Syrienkriget, så klart. För det andra att den organiserade flyktinghanteringen slutat att fungera, inte för att den är dålig utan för att den svämmat över. Denna går ut på att man kommer till ett flyktingläger och där möts man av myndigheterna (UNHCR) som går igenom ens fall och sedan kan man till exempel bli en av de ca 100.000 som kan tas emot av US A enligt de löften olika länder givit. Utmaningen är att det finns miljoner syrier utanför sitt land flykt och ännu fler inne i landet som mycket väl kan tvingas fly. Dåliga villkor och hopplöshet har fått dem att välja bort den ordnade UNHCF-processen och sökt sina egna vägar. Där kan mycket göras.

Det tredje är att Frontex, EUs yttre gräns, ramlat samman. Men notera att det väl inte finns någon som vill att vi skall se på när människor drunknar i båtar på medelhavet. Det handlar inte om att mota ut i havet utan om en ordnad kö och att Frontex skall kolla pass och de som är flyktingar skall hanteras vid gränsen, i det som i praktiken blir transitzoner. Men detta senare är mest teori, ännu.

Vill Sverige vara med om att hantera flyktingkrisen, så är det på dessa områden insatser behövs mest förefaller det och man kan därtill arbeta fram gemensamma lösningar i grannskapet. Det kommer kosta lite prestige. Chickenrace-strategin kommer nog inte att ge goda resultat.

Vilket det blir av detta får vi se. Men början på en förhandlingslösning är att regeringen ber om att snacka med grannarna och rent av ber riksdagen om ett mandat.

Men om dom grannarna inte vill förhandla då? Det kan man oroa sig för när man gjort ett ärligt försök. Faktum är ju att regeringschefer i Europa har god vana att förhandla snabbt och enas om beslut som sedan faktiskt genomförs. Lite nytta av finanskrisen har vi i alla fall haft därvidlag.

/Per Tryding

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>